Stentornet i Välsta

Just nu pågår en restaurering av stentornet, eller kastalen, i Välsta strax norr om Hudiksvall. Det är den enda kvarvarande resten i Hälsingland efter ett medeltida stentorn som inte står invid en kyrka. Tornet är sannolikt byggt av traktens stormän och tidigare har ett liknande också funnits i grannbyn Fröland. Vi tror att lämningen fungerat som förvaringsutrymme för värdefulla varor. Kanske skinn eller järn? Exakt när tornet byggdes vet vi inte, kanske någon gång under 1100- eller 1200-talet. Vi hoppas hitta rester av det ursprungliga murbruket för att kunna göra en datering.

Det som nu syns är murrester i en 6,5x6,5 meter stor kvadrat. Murarna är mellan 1-1,5 meter höga med undantag av det nordvästra hörnet, som är cirka 6 meter högt. Tornet har troligen ingått i ett större byggnadsverk och står högt placerat med utsikt över välstadalen. Lämningen restaurerades senast på 1930-talet och på fotografier syns vilken bra utsikt man haft från platsen. Nu är höjden tätt bevuxen med skog och det går inte längre att se stentornet från vägen.

Snart är höstens arbete med att bevara ruinen klart. Vi hoppas det går att få en datering av det gamla murbruket och återkommer då med resultatet/IB   

Långrösen och skeppssättningar i Gävleborgs län

Den 2 april tillträdde jag min anställning som vikarierande antikvarie vid Gävleborgs museum, detta två veckor efter att jag försvarat min avhandling i arkeologi vid Göteborgs universitet. Titeln på min avhandling är Östersjöns skeppssättningar. Monument och mötesplatser under yngre bronsålder (http://hdl.handle.net/2077/31901).

Redan första dagen i Gävle blev jag ombedd att skriva ett inlägg i museets blogg. Temat var givet och jag började sondera bland länets avlånga bronsålderslämningar. Något jag uppmärksammat som doktorand var likheten mellan vad som benämns långrösen och skeppssättningar. Båda dessa typer av lämningar finns också i Gävleborgs län och därför tänkte jag mig att lämna en mindre kommentar därom.

I länet finns 32 registrerade långrösen. Det största är 45 meter långt och 12 meter brett och det minsta är 5 meter långt. 75% är orienterade inom kompasspektret NV-SO till NO-SV. Inget långröse har blivit undersökt men de kan sannolikt dateras till bronsålder. I långrösena syns ofta en eller flera gropar och ibland också rester efter stenkistor. Flertalet har kallmurade kantkedja och i några fall finns resta stenar vid någon av kortsidorna.

Skeppssättningar är betydligt färre till antalet och jag har hittills kunnat lokalisera 7 stycken, vissa benämns dock skeppsformiga stensättningar eller rösen. Samtliga är 7-14 meter långa och 2,5-5 meter breda. Det är inom just den storleksramen som de flesta av Östersjöns skeppssättningar ligger.

Längd- och breddförhållanden på långrösen (n=32) och skeppssättningar(n=7) i Gävleborgs län

Det finns främst två skeppssättningar som fångar mitt intresse lite extra. Båda ligger i Rogsta socken och har fornlämningsnummer 31 och 35. Den första ligger inom ett område som kallas Högarna och som innefattar två gravfält. Här finns, förutom skeppssättningen, 8 större stenrösen, 2 långrösen och några mindre stensättningar. Samtliga dessa fornlämningar ligger ovanför 25-meterskurvan och låg när de byggdes på en utskjutande udde nära dåtidens strand med en fin utsikt över Bottenviken.

Skeppssättningen på det södra gravfältet vid Högarna är 14 meter lång och 4 meter bred. Den är intressant eftersom den ligger direkt sydväst om det största röset. Detta är ett vanligt förekommande fenomen bland bronsålderns skeppssättningar i Östersjöområdet och dessa ligger nästan alltid på den södra sidan om röset. Ibland kan det se ut som om skeppet är på väg in i, eller på väg ut ur röset. Kanske är det också precis detta som är fallet.

De äldsta kända skeppssättningarna i Skandinavien dateras till den äldre bronsåldern och påträffas vanligen inuti högar eller rösen. Under den yngre delen av bronsåldern finns skeppssättningarna utanför röset och mina studier visar att de med tiden avlägsnar sig mer och mer från rösemiljöerna och blir därmed sina egna monument.

Den andra skeppssättningen av intresse i Rogsta socken (RAÄ 35) ligger i området som benämns Rishögarna. Skeppssättningen är 14 meter lång och 5 meter bred och även denna ligger på ett rösegravfält. Intressant med denna skeppssättning är att den har spetsiga, och tidigare sannolikt resta, stenar i ändarna och i mitten. Resta stenar i ändarna, så kallade stävstenar, är vanligt förekommande hos denna typ av monument. De centralt placerade stenarna däremot är inte alls lika vanliga och har konstaterats främst på Gotland, men också i Baltikum.

Rogsta tycks vara en socken med rikliga lämningar från bronsålder. Socknen innehåller en tredjedel av länets långrösen och hälften av skeppssättningarna. Samtliga av dessa har byggts intill den dåvarande kustlinjen omkring 25 meter över dagens havsnivå.

Om man jämför spridningsbilden av långrösen och skeppssättningar geografiskt så tar långrösena generellt vid där skeppssättningarna upphör. Detta är intressant inte minst då de, förutom formen, har en rad likheter med östersjöområdets skeppssättningar. Först och främst gäller det orienteringen, såväl långrösena som skeppssättningarna tycks generellt följa den dåtida kustlinjen.

Också storlekarna överensstämmer, även om långrösena tenderar att vara något bredare. Gävleborgs län största långröse är 45 meter långt och 12 meter brett. Detta att jämföra med Gotlands största skeppssättning som är 45 meter lång och sju meter bred. Det är också vanligt att båda typerna av monument ligger i rösemiljöer och att de uppträder i par. Av länets 32 långrösen ligger 8 i par.

Det är därför stor tid att undersöka ett långröse!

Till vänster: Karta över långrösema i Gävleborgs län. Utdrag från det digitala fornminnesregistret (http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html). Överst till höger: Skeppssättning från Gotland som täckts över av sten (RAÄ Alskog 170) (Foto Joakim Wehlin, Falun). Nederst till höger: Långröse i Norrala socken (RAÄ 19), Hälsingland. Röset är 40 meter långt (Foto Urban Sikeborg, Stockholm).

/Joakim Wehlin

Den vita stenen. Ny rapport: Röset i Lönnånger, Rogsta

Framsidan till rapporten om graven i Lönnånger.

När graven byggdes gick Lönnångersfjärden upp ända hit.

Länsmuseet har enligt beslut från länsstyrelsen utfört en undersökning av ett gravröse, nr 63:1 i Rogsta socken. Undersökningen kom sig av att fastighetsägaren önskade uppföra en ekonomibyggnad på platsen. Röset var delvis bortsprängt och mycket skadat.En stor del av graven var borta. Endast den undre delen av anläggningen fanns kvar.

Det enda fyndmaterial som påträffades var stycken av mjölkkvarts i varierande storlek. Stycken hade krossats och spritts i graven. Var kvartsen hämtats vet vi inte. Om någon känner till ett kvartsbrott i området kan det vara till hjälp. Den största koncentrationen av kvarts fanns vid gravens mittblock. Där fanns också en mindre mängd rödockra. Både rödockra och kvarts har ansetts som magiska material under flera förhistoriska perioder. Under brons- och järnåldern har man lagt kvarts i gravar. Den vita stenen har betraktats som magisk och symboliserar fruktbarheten och den högste guden. Den här graven byggdes troligen någon gång under de första århundradena efter Kristus.

Rapporten finns att ladda ned från länsmuseets hemsida, men går också att beställa på inger.eriksson@xlm.se eller 026-655642.

En nyfiken ko i Lönnånger

Vi grävde röse i Rogsta. Det snöade och regnade och blåste. Vi gick in på baksidan av kornas bås i lagårn och fikade. Där stack det fram en nyfiken mule. Vi pratade med mulen hela fikarasten. Djurlivet på grävningarna är verkligen varierat. Första dagen på grävningarna hade vi hästar som käkade upp måttbanden.

Ett gravröse i Rogsta

Vi har undersökt ett gravröse i Lönnånger, i Rogsta socken. Redan i slutet av 1800-talet ritade Hälsinglands Fornminnessällskap kartor där graven finns medtagen. I inventeringen från 1950-talet beskrivs röset som delvis söndersprängt och mycket skadat. Vid vår undersökning visa det sig också att en stor del av graven var borta och att endast den allra understa delen fanns kvar. Röset ligger cirka 10 meter över havet och byggdes under järnåldern. Eftersom graven var så pass skadad har bevarandeförhållandena varit dåliga. Vi hittade inga brända ben men i graven fanns cirka 20 kg vitglänsande kvartsstycken. Det fanns kvarts över hela ytan och den bestod av mindre sönderslagna bitar. Vid ett centalt liggande jordfast block fanns också en koncentration av kvarts.

I andra undersökta gravar där man hittat kvarts har de vita stenarna tolkats som magiska och skyddande eller som symboler för fruktbarhet och återfödelse. I bland annat Jönköpings län undersöktes ett röse från äldre järnålder. Graven innehöll inga brända ben men stora mängder kvarts som hade samlats in, slagits sönder och sedan strötts i botten av graven. Bruket av kvarts i gravar har oftast kopplats till äldre järnålder. Rapporten från undersökningen kommer att vara klar i sommar och finns då som pdf på vår hemsida/IB o KE

Bronsåldersrösen i Brytte

Uråldriga och vackra är bronsåldersrösena i Brytte i Rogsta socken norr om Hudiksvall. De ligger längs en vacker naturstig som man kan vandra. Naturstigen börjar längs en skogsbilväg in till vänster alldeles när man kommer in mot Strömsbruk från Sågtäkten. Det är ett fint utflyktsmål för hela familjen. men man skall nog ha gummistövlar eller andra vattentäta skor, för det är litet blött bitvis. De här rösena kommer att vara ett av hundra platser i den kultplatsrutt som länsmuseet arbetar med. Vi hoppas att många människor vill berika sitt liv med att besöka dessa intressanta och natursköna platser. Vi hoppas också att utländska turister skall upptäcka Gävleborgs län och hur vackert och spännande det är. Projektet heter Cult Identity. Rutten skall sjösättas hösten 2013. Vi jobbar hårt för att det skall bli så bra som möjligt.