Kulturminneslagen

Det är många människor som inte känner till Kulturminneslagen. Väldigt många tror att arkeologer bara går ut och gräver litet hejvilt där de känner för det, och helst då där någon väg skall fram, bara för att jäklas. Men så är det inte, utan Kulturminneslagen (KML) styr vårt arbete när det gäller fornlämningar och uppdrag.

Skall en ny väg byggas, är det länsstyrelsen som beslutar om en arkeologisk utredning där en aktör får i uppdrag att gå ut och leta efter forn- och kulturlämningar i den planerade vägsträckningen. Hittar aktören något, är det länsstyrelsen som beslutar om vad som skall hända med fornlämningarna. Allt detta sker i enlighet med KML.

Så här står det i paragraf 1:
"Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas".

Med detta har man alltså slagit fast att kulturmiljön är viktig och skall skyddas. Detta är ett demokratiskt beslut som ingen enskild person kan sätta sig över. Vill man ändra på detta får man följaktligen försöka ändra på lagstiftningen. Det hjälper föga att åka ut i skogen och skälla ut arkeologerna som står och skottar sand.

Så här lyder paragraf 6:
"Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sä'tt andra eller skada en fast fornlämning".

Detta innebär exempelvis att om Banverket eller Vägverket vill bygga ny väg eller järnväg så måste det först klargöras vilka lämningar som berörs, och sedan måste de söka tillstånd hos länsstyrelsen att få ta bort lämningarna. Får de tillstånd till det är det på villkoret att lämningarna undersöks och dokumenteras på bästa sätt inför ett borttagande. Ibland sker detta på direktval, d.v.s. länsstyrelsen utser direkt en aktör som skall göra jobbet. Ibland läggs uppdraget ut på anbud, och länsstyrelsen har då i uppgift att ta ställning till vilken aktör som kommer att göra det bästa och mest prisvärda jobbet.

Många tycker att svensk arkeologi kostar alldeles för mycket pengar. Den kostade förra året cirka 150 miljoner kronor, vilket motsvarade budgeten för barnomsorgen i en Stockholmskommun. Ett exempel när det gäller proportioner är cykelvägen mellan Gävle och Furuvik. Hela budgeten låg på 10 miljoner. Vår utredning kostade 40 000 kronor.